Julia Pettersson avslutar karriären

Hon har spelat i Färjestad BK sedan säsongen 2014-2015 vilket var året klubben lyfte över damlaget från Skåre BK. Men hon spelade i Färjestad BK redan innan det, då med killarna.
– Så var det. Minns som ett gott minne att vid en gallring, där vissa fick spela i Skåre och vissa i Färjestad, så blev det Färjestad för mig. Det var ju ett ganska stort steg att ta, och ett personligt kvitto på att man ändå var ganska duktig, säger hon.

Det är ett minne - har du fler stora minnen som du tänker på?
– Men såklart när damlaget i Skåre blev en del av Färjestad BK istället. FBK är ju min klubb liksom, så det kändes ju stort och lite av att ”nu är det på riktigt”. Därifrån och fram till idag så är ju resan kantad av massor av fina minnen där avancemanget till SDHL såklart är ett av de bästa, säger Pettersson. Och visst fanns det funderingar i det Petterssons huvudet om att ändå testa en säsong i högsta serien.
– Såklart fanns det tankar åt det hållet. Vi har snackat lite, Emma och jag, men det blir svårt att få till  - både tidsmässigt och ekonomiskt. Det hade givetvis varit kul att få spela en säsong i SDHL bara för att ha gjort det, men om man ser på det i ett lite större perspektiv så nådde vi målet vi haft hela tiden, och någonstans så vann jag mitt ”SM-guld” där uppe i Leksand. Jag går ändå ut med flaggan i topp känner jag.

Och visst gör hon det. En trotjänare, en stöttepelare, en lagkapten som sett mängder av lagkamrater passera revy under åren medan hon stått där stadigt i mitten - hon som alltid varit där.
– Man har ju blickat tillbaka lite sådär ibland. När man kommer och talar om gamla spelare så man på, ja just det, den har jag ju spelat med. Jag vet inte hur många det är, men det är ju en hel del. Det är det som är så härligt också med hockeyn, och det tar man ju med sig. Det har ju inte bara varit roligt att spela hockey. Jag har ju träffat några av mina bästa vänner genom hockeyn, och min livspartner också. Det har ju gett mig en väldigt mycket viktiga personer, säger hon och rösten stockar sig.
– Det blir otroligt känslosamt att prata om det och jag kommer nog att sakna det väldigt mycket.

Hockeyn har varit en stor del i Julia Petterssons liv, men så också hennes yrke som lärare. Tar du med dig mycket av hockeytänket in i klassrummet?
– Ja, helt klart, vilket jag fått höra mycket också. Att man visar ett bra ledarskap i klassrummet, för det är ju jätteviktigt att läraren har det, så det känner jag helt klart att jag kan dra nytta av i mitt jobb. Och just det här med hur man jobbar tillsammans i en grupp för att nå någonting gemensamt. Vi brukar köra en del referenser när vi har prov, som att om du ska vara bra på matchen så måste du träna. Gäller ju alla sporter och i skolan generellt, säger Pettersson.

Om du tänker tillbaka från den första dagen i FBK Dam till den sista. Hur ser du på utvecklingen?
– Det har hänt otroligt mycket. Damhockeyn har fått tagit plats i klubben, det mediala har ökat hela tiden, hockeyn har blivit bättre - det har hänt mycket rent hockeymässigt. Och ja, det är ju såklart att det är mycket annat runt omkring ens privatliv som formar en. Men hockeyn har ju helt klart format större delen av mig -  den man är som person idag. Erfarenheten man har från att spela i ett lag, man träffar så mycket personer och sen att jag under de senare åren har varit kapten och fått den rollen gör ju också att man steppar upp på något sätt och man lär sig otroligt mycket. Sen har man väl blivit mer säker i sig själv och en tryggare person. Ta kaptensuppdraget till exempel. Det är ju många gånger som man har tvivlat på sig själv när vi har åkt ut varenda år. Vad är det som fattas? Är det mitt ledarskap som fallerar? Men att man då, år på år, hör så många som säger så mycket fina ord om en. Att man ändå känner att det räcker med att jag är mig själv och det duger.

Är inte det det finaste berömmet man någonsin kan få?
– Ja…jo, men faktiskt. Det är det nog, konstaterar hon.

Vad händer nu då?
– Vet faktiskt inte. Jag ska nog bara ta en paus från allt med hockeyn ett tag, zooma ut lite. Kanske kommer suget tillbaka och då står jag kanske där som materialare eller nåt. Tugget i omklädningsrummet är nog det som kommer att lämna det största hålet, avslutar hon.

Vi bugar och bockar. En stor förebild och klubbikon har lämnat byggnaden.